Vips så var den fobin skapad

Just nu är det väldigt mycket snö i Stockholm. I morse när jag gick till tunnelbanan gick jag förbi en liten kille på två, tre år och hans mamma. Pojken bara älskade att det var så mycket snö, han hoppade upp och ner, skrattade och kastade sig i en stor snödriva. Den stressade mamman sa att det fick han absolut inte göra.

-Tänk om du försvinner i snön och jag aldrig hittar dig igen, sa hon med sträng röst.
Pojkens glädjeskutt avstannade helt och skrattet böts ut mot skräckfylld gråt. Han vägrade ta ett steg till, det slutade med att mamman fick bära honom.

Inom loppet av mindre än en minut så var den, kanske livslånga, fobin skapad. Bara sådär en vanlig vardagsmorgon i december på vägen mellan hemmet och dagis...

Allt är relativt, till och med en liter mjölk

Jag har en bekant som är socialdemokrat sen barnsben. Han kallar sig själv stolt för gräsrot, en man som är fast förankrad i det arbetande svenska folkets sanna verkligheten. En dag läste jag på hans blogg att han hade ett dilemma. Hans fru hade tagit bilen till jobbet så hur i hela världen skulle han kunna handla middagsmat? De hade ju ingenting hemma så på något sätt måste han ta sig till affären i Stockholmsförorten.

Jag blev lite ställd, frågande, skämtade han? Jag läste det igen men han var seriös. Jag blev rabiat av ilska. Han fick väl göra som alla vi ensamstående lägre medeklassmammor alltid gör och gjort. Vi har inte råd med någon bil så vi bär. Jag kan inte ens föreställa mig hur många ton mjölk jag burit under årens lopp. Och han skulle köpa middagsmat till två personer...

Men vad ger mig rätt att klaga, vad då tungt att bära tonvis med mjölk? Andra mammor skulle vara glada om de hade råd att köpa en endaste liter mjölk till sina barn.

Allt är relativt jag vet. Men hallå, varför ska just jag ha det så jobbigt?

Ska alla verkligen ha rösträtt?

När det är val jobbar jag som valförättare. Vid EMU-valet 2009 kom det in en kvinna i vallokalen minuterna innan vi skulle stänga. Hon såg ut som en alldeles vanlig, normalutbildad kvinna i övre medelåldern.

Hon var helt cool när hon klev in trots att vi redan börjat plocka undan.
- Jag ska rösta men vet inte så mycket. Vad är det egentligen vi ska rösta om?
- EMU, det har jag aldrig hört talas om och EU, vad gör de egentligen? Vad är syftet om meningen med EU och vad vill de olika politiska partierna?

Vi följde reglementet och sa att vi inte fick säga någonting utan att vår uppgift var att vara helt opartiska. Men hon stod på sig, hon ville veta mer. Vi hittade en dagens kvällstidning där det stod lite om valet. Hon började läsa, vi manade på och sa att vi måste stänga vallokalen nu, att tiden var ute. Hon fortsatte läsa tills vi i princip tog tidningen ifrån henne. Då gick hon in bakom en skärm och röstade.

Vi tänkte att det kanske varit bättre att hon avstått. Hon hade ju uppenbarligen inte en susning om vad hon röstade på. Jag undrar om de som röstade på Sverigedemokraterna i årets val egentligen vet vad de röstat på? Ibland blir man som lite förvånad. Och ganska rädd.

Taskigt läge för döva

När jag sover över hos min kärlek åker jag pendeltåg till jobbet. Det gjorde jag en morgon förra veckan. Jag lyckades knöka in mig i en redan fullsatt vagn. Det var så där fullt så att man inte behövde hålla i sig utan stod uppallrad mellan främmande, tungt nattdoftande människokroppar - faller en så faller alla. Tåget hann inte mer än sätta sig i rullning innan meddelandet i högtalarna skrällde "Det är förenat med livsfara att luta sig mot dörrarna i detta tåg. Om ni lutar er mot dörrarna ramlar ni ut och vi kan inte stanna och hjälpa er."

Detta meddelande upprepades gång på gång under resan. Det kändes ganska obehagligt. Nästan lite overkligt. Inte riktigt som i Sverige. Men framför allt kändes det väldigt taskigt mot de som hade musik i öronen, inte förstod svenska eller rent av var döva. Otur för dem. Typ...

Sigge från medeltiden

När jag satt på tunnelbanan här om sistens var det en man som ringde i sin mobil, han sa:
-Hej, det här är Sigge från medeltiden.

Gissa att det satte fart på min fantasi...

Lycka kan vara att kunna cykla

Jag var på väg hem från springspåret på cykel när jag mötte henne. En liten, mager kvinna på en minicykel. Hon var i 70-årsålern och kom gissningsvis från mellnöstern, klädd i en vid lång kjol och med en sjal stramt knuten över håret.

Det var som allt ljus denna lite mulna augustidag föll på henne. Hon cyklade sakta framåt med en stolt hållning. Blickade ut över omgivningarna med ett stadigt tag om styret. Hon strålade av stothet och lycka, och jag kände - varför är inte jag lika lycklig? Jag sitter ju också på en cykel.

Min sommarhälsning

sommardoft
lätt att andas
blomdoft
blomstoft i skyar
andas lycka frihet
och lite vemod

Hur luktar sten?
andas, doftar
pustar i värmen
urtid, urkraft
livmoder, moder jord

Jag har min säng på en balkong
där ska jag sova i sommarnatten
myggsvärm bruset från forsen
mellan två sjöar
i mitt paradis

ljusa skyar
molnen ristar ränder

stannar till augustinatten
hav av tid att fylla
ord som inte är sagda
fyller tiden då

Välkomna till bredden
fyllda
lust, längtan, närhet, sommarrus
melankoli
melonsmak i mungipan

En bukett av de goda

Jag sanerar, rensar och gallrar. Jag vill bara behålla de som jag vet står kvar när det blåser rejält. De som bryr sig och lyssnar på riktigt. De som är sanna och vågar. De som är goda och innerliga, utan några skyddsnät. De som vågar visa sin sårbarhet och svaghet. Utan krussiduller eller andra konstigheter.

De samlar jag i en bukett. Den blir kanske inte så stor men innhåller allt jag behöver.

Resten går numera bort. Jag har fått nog av utfyllnad.

Jag finns helt enkelt inte

När jag skilde mig tappade jag så gott som hela min umgängeskrets. Helt plötsligt var min agenda tom medan exmannen gick på fördelsedagskalas, barndop, bröllop och andra festligheter. Som gift hade vi ofta bjudningar av olika slag och som i så många andra förhållanden stod jag för det praktiska medan exmannen minglade och var social.

För att sammanfatta det hela kort kan jag säga att det gjorde fruktansvärt ont att bli exkluderad. Jag kände mig lurad, våra vänner var inte mina vänner, de var hans.

Nu har det gått mer än tio år sen vi skilde oss och jag har vant mig vid att våra vänner är hans vänner. Men här om dagen fick jag en helt ny insikt. Jag trodde att jag blivit bortvalt på grund av att mina forna vänner helt enkelt inte tyckte om mig. Men orsaken var simplare än så - de såg mig helt enkelt inte.

Det var när jag i veckan ordnade en studentfest tillsammans med exmaken för ett av våra barn och många av de forna vännerna var bjudna, som insikten slog ner. Jag stod som vanligt i köket medan han minglade runt bland alla gäster. Emellanåt förvirrade sig en och annan gäst ut i köket. Jag blev pussad, kramad och ouhuldad - hur gick det här ihop? När jag flera gånger fått frågor typ "På mitt 50-årskalas, kommer du ihåg...?" och "När vi sågs på vårat bröllop, minns du...?" insåg jag.

De hade helt enkelt inte medvetet valt bort mig, de hade bara glömt bort att bjuda mig och trodde nu efteråt att jag varit med! Jag vet inte vilket som är värst, att bli bortvald eller bortglömd.

Varför gör jag på detta sätt?!

Jag ska klippa mig. Har berättat för kärleken om tidigare misslyckade klippningar. Att frisörer ofta vill klippa mig kort och att jag varje gång jag låtit mig övertalas ångrat mig gruvligt. Jag passar helt enkelt inte i korta frisyrer. Så innan jag går iväg lovar jag kärleken att det inte ska bli kort den här gången.

Tio minuter senare sitter jag i frisörstolen och ber att få bli kortklippt. Kunden före mig blev jättesnygg i sitt korta hår och innan jag vet ordet av har jag bett att få samma frisyr. Sen sitter jag där och berättar en historia om när jag var 12 år och vi bodde på pensionat i Härjedalen. Bland gästerna fanns en jättesöt tjej som var några år äldre än jag och som hade superkort hår. Alla pojkar flockades kring henne. Jag drömde om att jag skulle bli lika omhuldad och när jag kom hem gick jag raka vägen till Christinas herrklipp och klippte av mitt blonda hårsvall. Jag kunde knappt bärja mig tills jag fick gå till skolan nästa dag.

Mitt nya smeknamn då blev Oskar. Mina klasskompisar tyckte jag såg ut som en kille. Undrar vad jag ska bli kallad den här gången? "Hon som aldrig lär sig"?

Måste inte åka till Thailand eller Trosa

De senaste veckorna har jag känt sug efter att åka bort med min kärlek. Se något nytt, vara tillsammans utan en vardag som stör, äta gott - ni vet ha det så där mysigt och bra tillsammans. Jag har surfat runt och tittat på olika resor i världen och Spa-ställen i Sverige. Snacka om dyrt. Flera tusen för att sova en natt, äta en middag och få bubbla i en pool. Så drömmen kändes med ens ouppnålig tills kärleken kom på att vi ju kan ta oss en förmiddag på Centralbadet.

Så klockan åtta i morse var vi där. Vi har gymmat, stilla simmat runt i en varm bassäng till tonerna av klassisk musik, legat tillsammans i en stor hängmatta och smådåsat i varandras närhet. Vi avlsutade det hela med en god lunch. Sex timmar senare är jag hemma igen. Lycklig, nöjd och glad!

Ofta finns lyckan så mycket närmare än vi tror. Tänk vad enkelt och billigt livet kan vara om vi bara tar tillvara på det vi har ni vår närhet. Thailand kan kasta sig i väggen, jag sparar mina pengar till att borra bergvärme på landet!

Inga fler handikapphissar för mig

Jag gjorde det igen, sprang hur långt som helst!

Innan jag stack ut pratade jag på telefon med min yngstadotter. Jag berättade att jag skulle ut och springa.
- Oj, sa hon och lät väldigt orolig på rösten
- Vem är du arg på nu? Är det jag som gjort något fel?

Men jag var inte det minsta arg och hade inte planerat att springa hur långt som helst. Jag hade bara tänkt varva mitt vanliga promenerande med att springa kortare sträckor. Men så snart jag tagit de första stegen så kände jag att jag hade rätt känsla. Mitt steg var så lätt och min kropp vägde liksom ingenting. Tankarna flög fritt och jag sprang utan att bli det minsta trött. Jag kunde ha sprungit ännu längre än hur långt som helst, men stoppade mig själv - nu får det vara nog med handikapphissar på ett tag.

Vill inte synas

Alla pratar om hur fantastiskt det är att ljuset är på väg tillbaka. Hur bra de mår och att glädjen spritter i kroppen på dem. För mig är det precis tvärtom, min sämsta tid på året är nu. Samma sak varje år. I slutet av januari börjar det svaja lite, i mitten av februari blir det riktigt jobbigt och framemot mars outhärdligt. Det händer något med kemin i min hjärna som gör att jag blir arg, irriterad, deprimerad och får ångest. När det väl är sommar är det ok med ljuset. När det vänder fram mot august i känner jag gjädje, jag har min bästa tid framför mig. Ju mörkare det blir, desto bättre mår jag. Trygg och stabil.

Är det någon som vet en plats i världen som är lagt i ett ständigt tryggt och vänligt mörker där ingen ser mig?

Älskade äldstadotter, du behöver inte bli demensläkare

Min äldsta dotter har i många år drömt om att bli läkare. Hon har sökt gång på gång, men trots sina skyhöga betyg har hon inte kommit in. När hon till slut gett upp och bestämt sig för att satsa på något helt annat, så vips var hon en i den lyckliga skaran som erbjöds en av de åtråvärda platserna.

Men, då vet hon inte om hon vill längre. Motivationen är inte lika stor, självkänslan vacklar. Efter mycket grubblande, diskuterande och många sömnlösa nätter så säger min ljuva, dotter försiktig:
- Mamma, jag har tänkt på att jag kanske passar som läkare ändå. Jag har ju jobbat i hemtjänsten flera år och läst biomedicin ett år. Jag skulle ju kunna bli demensläkare.

Älskade ädstadotter, du kan bli vilken typ av läkare som helst - hjärnkirurg, barnläkare, psykiatiker och för all del demensläkare, om det verkligen är vad du vill. Allt är möjligt för dig! Se dig själv som den starka, empatiska, intelligenta och fantastiska kvinna du är.

Ett av livets många mirakel

Periodvis kan jag tycka att livet är orättvist, att det gått tufft fram mot mig. Att jag fått bära mer än de flesta. Men så helt plötsligt inträffar det - något av livets många mirakel.

Mitt senaste stora mirakel är att jag fick mitt livs kärlek i 50-årspresent. Det låter ju inte klokt, man kan ju inte ge bort en person. Men så blev det för mig. Jag fick honom av mina jobbarkompisar.

En amatörlöpares bekännelse

Jag är redo att bekänna - jag har gjort det. Sprungit hur långt som helst. Det var var i höstas. Priset blev högt.

Alla som haft eller har 15-årig döttrar vet vad jag pratar om när jag säger att det innebär mycket av allt. Kärlek, lycka, sorg, dramatik och konflikter. Det är jobbigt att vara tonåring och emellanåt är det minst lika jobbigt att vara tonårsmamma. En dag för ett tag sen när det var extra arbetsamt att vara tonårsmamma stack jag ut och sprang. Jag fullkomligt kokade av frustration, ilska, vanmakt, sorg - en enda stor soppa av känslor. Och som jag sprang! Jag har aldrig tidigare, inte ens i min ungdoms bästa dagar, sprungit så snabbt effektivt och målmedvetetet. Det kändes som jag kunde ha fortsatt hur länge som helst, som väl var gjorde jag inte det.

En 51-årig relativt otränad person ska inte springa på det sättet. Jag fick så ont mina knän att jag kände mig som en 80-åring. Jag hade svårt att gå i flera månader, trappor var inte att tänka på. På jobbet fick jag åka handikapphiss för att ta mig till skrivare och fikarum.

Men jag gjorde det. Jag sprang långt. Jag fick uppleva känslan av friheten att kunna springa hur långt som helst. Snart är jag där igen. På riktigt. Utan att vara arg och frustrerad. Betydligt mer vältränad.

Jag ska gå över varenda stupkant jag kan hitta

Jag är rädd för väldigt många saker. En av de saker jag är rädd för är att släppa taget. Om allt möjligt. Att släppa taget om en vana, en arbetsplats, en känsla eller en relation. Jag har läst VÄLDIGT många böcker om personlig utveckling och kan en massa teorier om hur man ska bete sig för att må bra. Bland annat hur viktigt det är att trotsa sina rädslor. Och att släppa taget när det är dags.

Men vad hjälper det när man hamnar i skarpt läge? Jag klamrar mig istället krampaktigt fast vid det jag borde lämna. Det är verkligen konstigt.

Men den här gången vågade jag. Jag vågade släppa en relation som jag inte mår bra av. Till en människa som jag högaktat och fortfarande älskar. Som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Men vi pratar inte längre samma språk utan hela tiden förbi varandra. Det blir ständiga missförstånd och sårade känslor, helt enkelt en destruktiv relation.

Jag släppte taget -
och det var inte farligt. Det hände ingenting, ingenting mer än att jag kände en stor lättnad över att få sätta punkt.

Erfarenheten av den här händelsen är att man inte blir lycklig av att äga all världens kunskap om man ändå inte vågar ta det där sista läskiga steget över stupkanten. Nu vet jag - så se upp där ute, nu ska jag gå över stupkanter så det står härliga till!

För korta snören behövs också!

Igår var jag och lyssnade på Jonas Gardell. Få personer kan säga så mycket på så kort tid som han. Det jag kommer att bära med mig är att även för korta snören behövs.

Jonas berättade en fruktansvärt tragisk episod om någon som tog rätt på saker efter en avliden anhörig. I vindsförrådet hittade denne någon en kartong fylld med snörstumpar. Fint ihoprullade och ihopbundna med en knut. På kartongen stod textat med stora tydliga bokstäver "Snörstumpar, för korta för att användas".

Jonas drog sin historia vidare - som barn hade han ofta kännt som ett för kort snöre som inte räckte eller dög så mycket till. Och vem har inte det? Så känner jag nästan varje dag. Men vad händer om vi rullar ihop oss, ger upp och lägger oss i en låda på vinden. Aboslut ingenting! Och hur kul är det?

Nej, vi ska binda ihop oss med varandra och bli en enda stor lång härva. Inget snöre är för kort för att kunna vara med.

Halleluja Jonas! Du gör livets konstigheter begripliga till och med för mig och hittar så geniala lösningar. Är det någon som har lust, lust att knyta ihop sig med mig?

Lost in space

Det är en liten sak som bekymrar mig när jag ska börja springa långt, hur ska jag hitta fram dit jag ska? När jag är ute på min vanliga löprunda behöver jag bara följa de gröna pluttarna på träden. När jag springer långt måste jag ge mig ut på okända vägar och mitt fall kan det innebära att jag får springa hur långt som helst.

Jag har nämligen inget lokalsinne och kan inte läsa kartor. När jag skulle åka kommunalt till min svåger och svägerska första gången slutade det med att jag fick skjuts av en okänd kvinna. Trots att jag hade skrivit ut en karta från Eniro som jag följde exakt så kom jag aldrig fram utan irrade omkring i ett till synes oändligt stort villaområde. Vardagseftermiddagar i villaområden är väldigt folktomma. Till slut kom det en bil som jag stoppade för att fråga efter vägen. Den kvinnliga föraren visste exakt hur jag skulle gå – rakt fram, efter två gator till höger och sen till vänster i nästa korsning och där, bakom kröken…
- Oj, sa jag.

- Hur ska det gå?
Min desperation var nog väldigt uppenbar. Hon erbjöd sig helt sonika att skjutsa mig. Jag hoppade in, i baksätet satt två små barn. Den ena frågade:
- Mamma, känner du den där tanten?
- Nej Axel, men man ska hjälpa dem som har det svårt.

Om hon bara visste hur rätt hon hade. Att vara lost in space är faktiskt väldigt jobbigt.

Är jag lättmanipulerad, eller?

Tonårsbarn kan vara precis lika ljuvliga som djävliga. Det är helt ok och precis som det ska vara, jag kommer ju ihåg hur jag själv var. Mer djävul än ljuv vill jag minnas. I jämförelse med mig själv är mina tonåringar snarare att definiera som ljuva.

Som när min 18-åring varit ute och festat en vardagkväll. Jag hör redan när han kommer i porten att han nog konsumerat en ganska stor mängd alkohol, vilket han faktiskt gör extremt sällan (vad jag vet vill säga…). Han famlar med nycklar, smäller i porten och rasar in i lägenheten. En försiktig knackning på min dörr innan han öppnar den lite på glänt.

- Bara så du vet mamma så är jag väldigt full. Jag mår skitdåligt och ska kräkas men gör det så tyst jag kan, så att jag inte stör dig. Säg till om jag låter för mycket och du inte kan sova.
Mitt modershjärta svämmar över av kärlek och stolthet över den respekt han visar. Eller är han kanske smartare än jag och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag inte ska blir arg?!

Jag ska springa tills skägget växer långt

Jag har en vision om att jag springer – långt, länge och ofta. Ungefär som Forest Gump när han var ute och sprang kors och tvärs över USA:s kontinent. Skägget växte, kläderna gick sönder, han var smutsig, behövde inte äta, inte sova. Han bara matade på, mil efter mil, timme efter timme. Så vill jag också göra. Det är min nya målbild.

Men jag inser att jag har vissa hinder innan jag är där. Ett antal kilo som måste bort, en kondition som är usel och knän som nästan alltid gör ont. Som tur är jag rackarns envis när det väl gäller. För ungefär 20 år sen sprang jag en mil en gång, om ett halvår ska jag springa minst fyra mil. Så är det bara.