För korta snören behövs också!

Igår var jag och lyssnade på Jonas Gardell. Få personer kan säga så mycket på så kort tid som han. Det jag kommer att bära med mig är att även för korta snören behövs.

Jonas berättade en fruktansvärt tragisk episod om någon som tog rätt på saker efter en avliden anhörig. I vindsförrådet hittade denne någon en kartong fylld med snörstumpar. Fint ihoprullade och ihopbundna med en knut. På kartongen stod textat med stora tydliga bokstäver "Snörstumpar, för korta för att användas".

Jonas drog sin historia vidare - som barn hade han ofta kännt som ett för kort snöre som inte räckte eller dög så mycket till. Och vem har inte det? Så känner jag nästan varje dag. Men vad händer om vi rullar ihop oss, ger upp och lägger oss i en låda på vinden. Aboslut ingenting! Och hur kul är det?

Nej, vi ska binda ihop oss med varandra och bli en enda stor lång härva. Inget snöre är för kort för att kunna vara med.

Halleluja Jonas! Du gör livets konstigheter begripliga till och med för mig och hittar så geniala lösningar. Är det någon som har lust, lust att knyta ihop sig med mig?

Lost in space

Det är en liten sak som bekymrar mig när jag ska börja springa långt, hur ska jag hitta fram dit jag ska? När jag är ute på min vanliga löprunda behöver jag bara följa de gröna pluttarna på träden. När jag springer långt måste jag ge mig ut på okända vägar och mitt fall kan det innebära att jag får springa hur långt som helst.

Jag har nämligen inget lokalsinne och kan inte läsa kartor. När jag skulle åka kommunalt till min svåger och svägerska första gången slutade det med att jag fick skjuts av en okänd kvinna. Trots att jag hade skrivit ut en karta från Eniro som jag följde exakt så kom jag aldrig fram utan irrade omkring i ett till synes oändligt stort villaområde. Vardagseftermiddagar i villaområden är väldigt folktomma. Till slut kom det en bil som jag stoppade för att fråga efter vägen. Den kvinnliga föraren visste exakt hur jag skulle gå – rakt fram, efter två gator till höger och sen till vänster i nästa korsning och där, bakom kröken…
- Oj, sa jag.

- Hur ska det gå?
Min desperation var nog väldigt uppenbar. Hon erbjöd sig helt sonika att skjutsa mig. Jag hoppade in, i baksätet satt två små barn. Den ena frågade:
- Mamma, känner du den där tanten?
- Nej Axel, men man ska hjälpa dem som har det svårt.

Om hon bara visste hur rätt hon hade. Att vara lost in space är faktiskt väldigt jobbigt.

Är jag lättmanipulerad, eller?

Tonårsbarn kan vara precis lika ljuvliga som djävliga. Det är helt ok och precis som det ska vara, jag kommer ju ihåg hur jag själv var. Mer djävul än ljuv vill jag minnas. I jämförelse med mig själv är mina tonåringar snarare att definiera som ljuva.

Som när min 18-åring varit ute och festat en vardagkväll. Jag hör redan när han kommer i porten att han nog konsumerat en ganska stor mängd alkohol, vilket han faktiskt gör extremt sällan (vad jag vet vill säga…). Han famlar med nycklar, smäller i porten och rasar in i lägenheten. En försiktig knackning på min dörr innan han öppnar den lite på glänt.

- Bara så du vet mamma så är jag väldigt full. Jag mår skitdåligt och ska kräkas men gör det så tyst jag kan, så att jag inte stör dig. Säg till om jag låter för mycket och du inte kan sova.
Mitt modershjärta svämmar över av kärlek och stolthet över den respekt han visar. Eller är han kanske smartare än jag och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag inte ska blir arg?!

Jag ska springa tills skägget växer långt

Jag har en vision om att jag springer – långt, länge och ofta. Ungefär som Forest Gump när han var ute och sprang kors och tvärs över USA:s kontinent. Skägget växte, kläderna gick sönder, han var smutsig, behövde inte äta, inte sova. Han bara matade på, mil efter mil, timme efter timme. Så vill jag också göra. Det är min nya målbild.

Men jag inser att jag har vissa hinder innan jag är där. Ett antal kilo som måste bort, en kondition som är usel och knän som nästan alltid gör ont. Som tur är jag rackarns envis när det väl gäller. För ungefär 20 år sen sprang jag en mil en gång, om ett halvår ska jag springa minst fyra mil. Så är det bara.