Jag finns helt enkelt inte

När jag skilde mig tappade jag så gott som hela min umgängeskrets. Helt plötsligt var min agenda tom medan exmannen gick på fördelsedagskalas, barndop, bröllop och andra festligheter. Som gift hade vi ofta bjudningar av olika slag och som i så många andra förhållanden stod jag för det praktiska medan exmannen minglade och var social.

För att sammanfatta det hela kort kan jag säga att det gjorde fruktansvärt ont att bli exkluderad. Jag kände mig lurad, våra vänner var inte mina vänner, de var hans.

Nu har det gått mer än tio år sen vi skilde oss och jag har vant mig vid att våra vänner är hans vänner. Men här om dagen fick jag en helt ny insikt. Jag trodde att jag blivit bortvalt på grund av att mina forna vänner helt enkelt inte tyckte om mig. Men orsaken var simplare än så - de såg mig helt enkelt inte.

Det var när jag i veckan ordnade en studentfest tillsammans med exmaken för ett av våra barn och många av de forna vännerna var bjudna, som insikten slog ner. Jag stod som vanligt i köket medan han minglade runt bland alla gäster. Emellanåt förvirrade sig en och annan gäst ut i köket. Jag blev pussad, kramad och ouhuldad - hur gick det här ihop? När jag flera gånger fått frågor typ "På mitt 50-årskalas, kommer du ihåg...?" och "När vi sågs på vårat bröllop, minns du...?" insåg jag.

De hade helt enkelt inte medvetet valt bort mig, de hade bara glömt bort att bjuda mig och trodde nu efteråt att jag varit med! Jag vet inte vilket som är värst, att bli bortvald eller bortglömd.