Allt är relativt, till och med en liter mjölk

Jag har en bekant som är socialdemokrat sen barnsben. Han kallar sig själv stolt för gräsrot, en man som är fast förankrad i det arbetande svenska folkets sanna verkligheten. En dag läste jag på hans blogg att han hade ett dilemma. Hans fru hade tagit bilen till jobbet så hur i hela världen skulle han kunna handla middagsmat? De hade ju ingenting hemma så på något sätt måste han ta sig till affären i Stockholmsförorten.

Jag blev lite ställd, frågande, skämtade han? Jag läste det igen men han var seriös. Jag blev rabiat av ilska. Han fick väl göra som alla vi ensamstående lägre medeklassmammor alltid gör och gjort. Vi har inte råd med någon bil så vi bär. Jag kan inte ens föreställa mig hur många ton mjölk jag burit under årens lopp. Och han skulle köpa middagsmat till två personer...

Men vad ger mig rätt att klaga, vad då tungt att bära tonvis med mjölk? Andra mammor skulle vara glada om de hade råd att köpa en endaste liter mjölk till sina barn.

Allt är relativt jag vet. Men hallå, varför ska just jag ha det så jobbigt?