Mitt bästa bantningstips

Ibland behöver jag gå ner i vikt. Inte för att jag ätit för mycket godis, fikabröd eller andra sötsaker utan för att jag stoppat i mig för mycket mat. Jag älskar mat, och vill gärna äta väldigt mycket. Jag blir nästan lite manisk och kan inte sluta äta förrän allt är renskrapat. Inte bara på min egen tallrik utan även i kastruller och karotter.

Mitt bantningsknep är att bara äta sådan mat jag inte tycker om. Jag kan till exempel krydda linsgrytan med anis och fänkål, servera mig själv kokt potatis, rågmjölsgröt eller spenatsoppa. Det tar inte mer än ett par veckor så är jag smal igen. Billigt blir det också.

Ibland är det hemskt med tystnad, typ nu

När man varit hos frissan och fixat håret jättemycket och ingen säger någonting. Varken på jobbet eller hemma. Då vet man att man fått en frisyr som man verkligen inte passar i.

Så är det för mig just nu.

Ett möte mellan gatublandningar

En morgon på tunnelbanan. Mitt i värsta rusningstid. En kvinna med en mycket lurvig och tufsig hund kliver på. Det finns inga sittplatser så hon står. Hunden sitter fint vid hennes fötter. En man i övre medelåldern sätter sig på huk och klappar på hunden som viftar på svansen och glatt tar emot hans villiga händer. Mannen frågar:
- Vad är det för ras?
Kvinnan svarar:
- Asch, han är bara nån gatukorsning.
- Det är jag också, en gatukorsning alltså.
- Det kanske är därför ni drogs till varandra så direkt. Igenkännandets glädje. Sa hon och log.

Ett leende som spred sig bland oss som såg. Och hörde. Vi blev varma, fnittriga och nästan lite blyga inför vår lössläppthet.

Två människor och en hund i ett kort möte. Det gjorde min dag.

Köp aldriga konstiga stumpor på NK

Jag har varit på NK en gång. Där hittade jag ett par annorlunda och fina rutiga strumpbyxor. Dyra som bara den. När jag betalade sa damen i kassan:
-Åh, de strumporna. Det var modigt av dig.

Det har gått fem, sex år sedan dess. Strumporna har jag aldrig använt. Och tillbaka till NK har jag inte gått.

Skönhet som gör ont

Jag ska sluta göra sådant jag tycker om. Det låter låter jättekonstigt men jag orkar inte göra det jag älskar mest. Som nu i helgen, jag var ute i skärgården och allt var helt perfekt. Skärgården var så vacker, så bländande vacker att det värkte i mig. Jag ville aldrig lämna. Nu gör det bara ont. Min längtan efter skärgården har väckts. Det hade varit enklare om den fått ligga kvar i väl inpaketerad, gömd och glömd någonstans dit jag inte hittar.

Ge fan i mina svampar

Idag var jag ute i svampskogen. Hittade ett område med mängder av svart trumpetsvamp. Jag stod böjd över klustren och formligen lassade ner svamp i en plastkasse när jag ser en man en bit bort i skogen. Han rör sig sakta närmare och till slut är han inte mer än tre, fyra meter ifrån mig. Mitt inre kokar, vad har han på mitt ställe att göra? Hur har han mage att klampa in på mitt område? Rör han någon av min svampar så ska han få se på fan!

Men något händer - jag stannar upp, tar ett djupt andetag och vänder blicken mot himlen. Reflekterar över mitt eget beteende - hur kan en man i skogen få mig så rasande? Har vi inte allemansrätt? Och med vilken rätt kan jag säga att svamparna är mina? Jag beslut mig för att göra precis tvärt emot mina känslor och säga: Välkommen till mitt svampställe, här finns det massor! Det räcker åt oss båda.

När jag samlat mig inför min ädla inbjudan har han hunnit gå vidare och jag drar en lättnadens suck. Hade han tagit emot min inbjudan hade jag varit så pisst off att plockande inte längre hade varit någon njutning. Att vilja vara god och ädel är en sak, att vara det en helt annan.

Bikiniepoken är för alltid över

Jag mötte henne på parkeringen vid badplatsen, tjejen som promenerade omkring i bikini. Och jag kände att det var väldigt länge sedan jag själv gick omkring, bara sådär, iklädd bikini.

Så länge sen men ändå alldeles nyss.

Kan någon snälla stoppa farten?! Jag hinner inte med.

Att vältra sig i svulstig bitterhet

Jag har en tendens till självömkan. Tycker emellanåt att jag blivit för tufft och orättvist behandlat av min omgivning. Kan ana den sura doften av bitterhet bränna i mitt inre.

När jag ömkat mig själv i de giftiga och frätande känslorna en lagom stund ställer jag frågan till mig själv - varför blev det som det blev? Hur perfekt och bra är egentligen jag? Det behövs inte så lång stunds reflektion innan jag inser att livet faktiskt är väldigt generöst mot just mig. Att det kunnat vara betydligt värre.

Så blir det lite lättare att andas och att en stund vara tacksam över att vara just jag.

Jag ångrar bara det jag gjort

Det finns flera dumma talesätt, allra sämst tycker jag om "du ångrar bara det du inte gjort".

För mig är det precis tvärtom. Jag har en massa i mitt liv som jag mer än gärna skulle vilja ha ogjorda. Och hur mycket jag än tänker så kan jag inte komma på minsta lilla sak jag som jag ångrar att jag inte gjort.

Om du hör någon högljutt skandera "du ångrar bara det du gjort", så är det jag.

Ompröva gamla sanningar och älska slätten

Förut hatade jag slättlandskap. Hur jag nu kunde göra det? Jag hade aldrig varit på någon slätt. Jag ställde frågan till mig själv när jag vandrade på Östgötaslätten för två år sedan och slogs av hur vackert det var. Någonstans i bakhuvudet hörde jag min pappas röst, "usch vad fult, ett platt och tråkigt landskap utan slut. Fy bubblan".

Numera älskar jag slätter. Undrar hur mycket mer av allt det jag tycker illa om som jag egentligen älskar?

Nu när jag är gammal nog att bestämma själv.

Tio mil för ett kilo fett

- Att springa är den mest effektiva träningen om du vill du gå ner i vikt.
Det rådet fick jag av träningsexperten på mitt lokala gym när jag bad om viktminskningstips.

Och jädrar vad jag sprang.
Men med vikten hände det absolut ingenting.

Han, träningsexperten, hade glömt att tala om att ett kilos viktnedgång motsvar cirka tio mils löpning. Vättern runt tre gånger, det vill säga 90 mil, motsvarar den sträcka jag behöver avverka för att gå ner så de kilo jag vill och behöver.

Ett otroligt käckt tips, tack för det!

Att äga eller inte äga sin kompis

Vid midsommarlunchen då stora familjen var samlad presenterade jag min nya spaning, att killar och män oftast säger "EN polare" medan tjejer säger "MIN kompis". Jag hade tänkt utvecka iakttagelsen med en analys av vad detta MIN står för. Att jag ens börjat reflektera över fenomenet beror på att jag har en kvinna i min nära omgivning som ständigt pratar om SIN kompis. Jag blir lika provocerad varje gång för att jag tycker det låter så illa.

Jag hann bara presentera själva spaningsresultatet innan min brorsa utbrast:
- Det är ju typiskt dig att säga "MIN kompis", det gör du alltid!

Tur att man har syskon som vågar säga sanningen, tack Robban! Analysen lämnade jag därhän och styrde snabbt in samtalet på något helt annat. Nu ska jag hålla mina spaningar för mig själv tills jag fått lite bättre självinsikt.

En lögnares bekännelse

Ibland ljuger jag. Jag vet aldrig i förväg när det ska hända, det bara ramlar ur min mun lite hur som helst. Det är alltid helt meningslösa ljug och handlar oftast om siffror. En ålder, temperatur eller antal. Jag kan till exempel säga att mina barn är 17, 20 och 24 år. I verkligheten är den äldsta bara 23. Ett annat ljug kan vara att jag säger att det är 22 grader i vattnet när det i själva verket är 21.

Så där håller jag på. Oftast rundar jag av uppåt, men inte alltid. Det värsta är att jag glömmer ljuget i samma stund jag sagt det.

Jag tror inte att min omgivning vet att jag ljuger. Däremot påpekar de ofta att de tycker att jag har väldigt dåligt minne.

Ett hjärta med plats för många

Han satt att hon, hans ex, var hans stora kärlek i livet men att hans hjärta var stort och rymde många.

Jag förstod inte och kände mig som ett billigt andrahandsval.
Sen köpte vi ett sommarhus mitt inne i landet, vid en sjö. Jag som alltid älskat skärgården, på den lilla klippskärvan som balanserar vid havets kant har jag mitt absoluta hemma.

Efter en säsong med nya huset har jag insett att det går att älska och uppskatta fler och mer än det som ligger allra närmast hjärtat. Numera tänker jag sällan på utskärsklippan när jag är vid huset mitt inne i landet. Man kan älska fler än en plats. Gissar att det är samma sak med människor.

Numera gör det bara lite ont.