Måste inte åka till Thailand eller Trosa

De senaste veckorna har jag känt sug efter att åka bort med min kärlek. Se något nytt, vara tillsammans utan en vardag som stör, äta gott - ni vet ha det så där mysigt och bra tillsammans. Jag har surfat runt och tittat på olika resor i världen och Spa-ställen i Sverige. Snacka om dyrt. Flera tusen för att sova en natt, äta en middag och få bubbla i en pool. Så drömmen kändes med ens ouppnålig tills kärleken kom på att vi ju kan ta oss en förmiddag på Centralbadet.

Så klockan åtta i morse var vi där. Vi har gymmat, stilla simmat runt i en varm bassäng till tonerna av klassisk musik, legat tillsammans i en stor hängmatta och smådåsat i varandras närhet. Vi avlsutade det hela med en god lunch. Sex timmar senare är jag hemma igen. Lycklig, nöjd och glad!

Ofta finns lyckan så mycket närmare än vi tror. Tänk vad enkelt och billigt livet kan vara om vi bara tar tillvara på det vi har ni vår närhet. Thailand kan kasta sig i väggen, jag sparar mina pengar till att borra bergvärme på landet!

Inga fler handikapphissar för mig

Jag gjorde det igen, sprang hur långt som helst!

Innan jag stack ut pratade jag på telefon med min yngstadotter. Jag berättade att jag skulle ut och springa.
- Oj, sa hon och lät väldigt orolig på rösten
- Vem är du arg på nu? Är det jag som gjort något fel?

Men jag var inte det minsta arg och hade inte planerat att springa hur långt som helst. Jag hade bara tänkt varva mitt vanliga promenerande med att springa kortare sträckor. Men så snart jag tagit de första stegen så kände jag att jag hade rätt känsla. Mitt steg var så lätt och min kropp vägde liksom ingenting. Tankarna flög fritt och jag sprang utan att bli det minsta trött. Jag kunde ha sprungit ännu längre än hur långt som helst, men stoppade mig själv - nu får det vara nog med handikapphissar på ett tag.

Vill inte synas

Alla pratar om hur fantastiskt det är att ljuset är på väg tillbaka. Hur bra de mår och att glädjen spritter i kroppen på dem. För mig är det precis tvärtom, min sämsta tid på året är nu. Samma sak varje år. I slutet av januari börjar det svaja lite, i mitten av februari blir det riktigt jobbigt och framemot mars outhärdligt. Det händer något med kemin i min hjärna som gör att jag blir arg, irriterad, deprimerad och får ångest. När det väl är sommar är det ok med ljuset. När det vänder fram mot august i känner jag gjädje, jag har min bästa tid framför mig. Ju mörkare det blir, desto bättre mår jag. Trygg och stabil.

Är det någon som vet en plats i världen som är lagt i ett ständigt tryggt och vänligt mörker där ingen ser mig?

Älskade äldstadotter, du behöver inte bli demensläkare

Min äldsta dotter har i många år drömt om att bli läkare. Hon har sökt gång på gång, men trots sina skyhöga betyg har hon inte kommit in. När hon till slut gett upp och bestämt sig för att satsa på något helt annat, så vips var hon en i den lyckliga skaran som erbjöds en av de åtråvärda platserna.

Men, då vet hon inte om hon vill längre. Motivationen är inte lika stor, självkänslan vacklar. Efter mycket grubblande, diskuterande och många sömnlösa nätter så säger min ljuva, dotter försiktig:
- Mamma, jag har tänkt på att jag kanske passar som läkare ändå. Jag har ju jobbat i hemtjänsten flera år och läst biomedicin ett år. Jag skulle ju kunna bli demensläkare.

Älskade ädstadotter, du kan bli vilken typ av läkare som helst - hjärnkirurg, barnläkare, psykiatiker och för all del demensläkare, om det verkligen är vad du vill. Allt är möjligt för dig! Se dig själv som den starka, empatiska, intelligenta och fantastiska kvinna du är.

Ett av livets många mirakel

Periodvis kan jag tycka att livet är orättvist, att det gått tufft fram mot mig. Att jag fått bära mer än de flesta. Men så helt plötsligt inträffar det - något av livets många mirakel.

Mitt senaste stora mirakel är att jag fick mitt livs kärlek i 50-årspresent. Det låter ju inte klokt, man kan ju inte ge bort en person. Men så blev det för mig. Jag fick honom av mina jobbarkompisar.

En amatörlöpares bekännelse

Jag är redo att bekänna - jag har gjort det. Sprungit hur långt som helst. Det var var i höstas. Priset blev högt.

Alla som haft eller har 15-årig döttrar vet vad jag pratar om när jag säger att det innebär mycket av allt. Kärlek, lycka, sorg, dramatik och konflikter. Det är jobbigt att vara tonåring och emellanåt är det minst lika jobbigt att vara tonårsmamma. En dag för ett tag sen när det var extra arbetsamt att vara tonårsmamma stack jag ut och sprang. Jag fullkomligt kokade av frustration, ilska, vanmakt, sorg - en enda stor soppa av känslor. Och som jag sprang! Jag har aldrig tidigare, inte ens i min ungdoms bästa dagar, sprungit så snabbt effektivt och målmedvetetet. Det kändes som jag kunde ha fortsatt hur länge som helst, som väl var gjorde jag inte det.

En 51-årig relativt otränad person ska inte springa på det sättet. Jag fick så ont mina knän att jag kände mig som en 80-åring. Jag hade svårt att gå i flera månader, trappor var inte att tänka på. På jobbet fick jag åka handikapphiss för att ta mig till skrivare och fikarum.

Men jag gjorde det. Jag sprang långt. Jag fick uppleva känslan av friheten att kunna springa hur långt som helst. Snart är jag där igen. På riktigt. Utan att vara arg och frustrerad. Betydligt mer vältränad.

Jag ska gå över varenda stupkant jag kan hitta

Jag är rädd för väldigt många saker. En av de saker jag är rädd för är att släppa taget. Om allt möjligt. Att släppa taget om en vana, en arbetsplats, en känsla eller en relation. Jag har läst VÄLDIGT många böcker om personlig utveckling och kan en massa teorier om hur man ska bete sig för att må bra. Bland annat hur viktigt det är att trotsa sina rädslor. Och att släppa taget när det är dags.

Men vad hjälper det när man hamnar i skarpt läge? Jag klamrar mig istället krampaktigt fast vid det jag borde lämna. Det är verkligen konstigt.

Men den här gången vågade jag. Jag vågade släppa en relation som jag inte mår bra av. Till en människa som jag högaktat och fortfarande älskar. Som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Men vi pratar inte längre samma språk utan hela tiden förbi varandra. Det blir ständiga missförstånd och sårade känslor, helt enkelt en destruktiv relation.

Jag släppte taget -
och det var inte farligt. Det hände ingenting, ingenting mer än att jag kände en stor lättnad över att få sätta punkt.

Erfarenheten av den här händelsen är att man inte blir lycklig av att äga all världens kunskap om man ändå inte vågar ta det där sista läskiga steget över stupkanten. Nu vet jag - så se upp där ute, nu ska jag gå över stupkanter så det står härliga till!