Lost in space

Det är en liten sak som bekymrar mig när jag ska börja springa långt, hur ska jag hitta fram dit jag ska? När jag är ute på min vanliga löprunda behöver jag bara följa de gröna pluttarna på träden. När jag springer långt måste jag ge mig ut på okända vägar och mitt fall kan det innebära att jag får springa hur långt som helst.

Jag har nämligen inget lokalsinne och kan inte läsa kartor. När jag skulle åka kommunalt till min svåger och svägerska första gången slutade det med att jag fick skjuts av en okänd kvinna. Trots att jag hade skrivit ut en karta från Eniro som jag följde exakt så kom jag aldrig fram utan irrade omkring i ett till synes oändligt stort villaområde. Vardagseftermiddagar i villaområden är väldigt folktomma. Till slut kom det en bil som jag stoppade för att fråga efter vägen. Den kvinnliga föraren visste exakt hur jag skulle gå – rakt fram, efter två gator till höger och sen till vänster i nästa korsning och där, bakom kröken…
- Oj, sa jag.

- Hur ska det gå?
Min desperation var nog väldigt uppenbar. Hon erbjöd sig helt sonika att skjutsa mig. Jag hoppade in, i baksätet satt två små barn. Den ena frågade:
- Mamma, känner du den där tanten?
- Nej Axel, men man ska hjälpa dem som har det svårt.

Om hon bara visste hur rätt hon hade. Att vara lost in space är faktiskt väldigt jobbigt.