Inga fler handikapphissar för mig

Jag gjorde det igen, sprang hur långt som helst!

Innan jag stack ut pratade jag på telefon med min yngstadotter. Jag berättade att jag skulle ut och springa.
- Oj, sa hon och lät väldigt orolig på rösten
- Vem är du arg på nu? Är det jag som gjort något fel?

Men jag var inte det minsta arg och hade inte planerat att springa hur långt som helst. Jag hade bara tänkt varva mitt vanliga promenerande med att springa kortare sträckor. Men så snart jag tagit de första stegen så kände jag att jag hade rätt känsla. Mitt steg var så lätt och min kropp vägde liksom ingenting. Tankarna flög fritt och jag sprang utan att bli det minsta trött. Jag kunde ha sprungit ännu längre än hur långt som helst, men stoppade mig själv - nu får det vara nog med handikapphissar på ett tag.