Min sommarhälsning

sommardoft
lätt att andas
blomdoft
blomstoft i skyar
andas lycka frihet
och lite vemod

Hur luktar sten?
andas, doftar
pustar i värmen
urtid, urkraft
livmoder, moder jord

Jag har min säng på en balkong
där ska jag sova i sommarnatten
myggsvärm bruset från forsen
mellan två sjöar
i mitt paradis

ljusa skyar
molnen ristar ränder

stannar till augustinatten
hav av tid att fylla
ord som inte är sagda
fyller tiden då

Välkomna till bredden
fyllda
lust, längtan, närhet, sommarrus
melankoli
melonsmak i mungipan

En bukett av de goda

Jag sanerar, rensar och gallrar. Jag vill bara behålla de som jag vet står kvar när det blåser rejält. De som bryr sig och lyssnar på riktigt. De som är sanna och vågar. De som är goda och innerliga, utan några skyddsnät. De som vågar visa sin sårbarhet och svaghet. Utan krussiduller eller andra konstigheter.

De samlar jag i en bukett. Den blir kanske inte så stor men innhåller allt jag behöver.

Resten går numera bort. Jag har fått nog av utfyllnad.

Jag finns helt enkelt inte

När jag skilde mig tappade jag så gott som hela min umgängeskrets. Helt plötsligt var min agenda tom medan exmannen gick på fördelsedagskalas, barndop, bröllop och andra festligheter. Som gift hade vi ofta bjudningar av olika slag och som i så många andra förhållanden stod jag för det praktiska medan exmannen minglade och var social.

För att sammanfatta det hela kort kan jag säga att det gjorde fruktansvärt ont att bli exkluderad. Jag kände mig lurad, våra vänner var inte mina vänner, de var hans.

Nu har det gått mer än tio år sen vi skilde oss och jag har vant mig vid att våra vänner är hans vänner. Men här om dagen fick jag en helt ny insikt. Jag trodde att jag blivit bortvalt på grund av att mina forna vänner helt enkelt inte tyckte om mig. Men orsaken var simplare än så - de såg mig helt enkelt inte.

Det var när jag i veckan ordnade en studentfest tillsammans med exmaken för ett av våra barn och många av de forna vännerna var bjudna, som insikten slog ner. Jag stod som vanligt i köket medan han minglade runt bland alla gäster. Emellanåt förvirrade sig en och annan gäst ut i köket. Jag blev pussad, kramad och ouhuldad - hur gick det här ihop? När jag flera gånger fått frågor typ "På mitt 50-årskalas, kommer du ihåg...?" och "När vi sågs på vårat bröllop, minns du...?" insåg jag.

De hade helt enkelt inte medvetet valt bort mig, de hade bara glömt bort att bjuda mig och trodde nu efteråt att jag varit med! Jag vet inte vilket som är värst, att bli bortvald eller bortglömd.