Äntligen lönehelg

Vi åker till den stora gallerian i förorten. Jag köper en batteridriven noppborttagare och han en näshårstrimmer. Vi känner oss nöjda men... lite generade. Är vi medelålders nu?

Mitt bästa bantningstips

Ibland behöver jag gå ner i vikt. Inte för att jag ätit för mycket godis, fikabröd eller andra sötsaker utan för att jag stoppat i mig för mycket mat. Jag älskar mat, och vill gärna äta väldigt mycket. Jag blir nästan lite manisk och kan inte sluta äta förrän allt är renskrapat. Inte bara på min egen tallrik utan även i kastruller och karotter.

Mitt bantningsknep är att bara äta sådan mat jag inte tycker om. Jag kan till exempel krydda linsgrytan med anis och fänkål, servera mig själv kokt potatis, rågmjölsgröt eller spenatsoppa. Det tar inte mer än ett par veckor så är jag smal igen. Billigt blir det också.

Ibland är det hemskt med tystnad, typ nu

När man varit hos frissan och fixat håret jättemycket och ingen säger någonting. Varken på jobbet eller hemma. Då vet man att man fått en frisyr som man verkligen inte passar i.

Så är det för mig just nu.

Ett möte mellan gatublandningar

En morgon på tunnelbanan. Mitt i värsta rusningstid. En kvinna med en mycket lurvig och tufsig hund kliver på. Det finns inga sittplatser så hon står. Hunden sitter fint vid hennes fötter. En man i övre medelåldern sätter sig på huk och klappar på hunden som viftar på svansen och glatt tar emot hans villiga händer. Mannen frågar:
- Vad är det för ras?
Kvinnan svarar:
- Asch, han är bara nån gatukorsning.
- Det är jag också, en gatukorsning alltså.
- Det kanske är därför ni drogs till varandra så direkt. Igenkännandets glädje. Sa hon och log.

Ett leende som spred sig bland oss som såg. Och hörde. Vi blev varma, fnittriga och nästan lite blyga inför vår lössläppthet.

Två människor och en hund i ett kort möte. Det gjorde min dag.

Köp aldriga konstiga stumpor på NK

Jag har varit på NK en gång. Där hittade jag ett par annorlunda och fina rutiga strumpbyxor. Dyra som bara den. När jag betalade sa damen i kassan:
-Åh, de strumporna. Det var modigt av dig.

Det har gått fem, sex år sedan dess. Strumporna har jag aldrig använt. Och tillbaka till NK har jag inte gått.

Skönhet som gör ont

Jag ska sluta göra sådant jag tycker om. Det låter låter jättekonstigt men jag orkar inte göra det jag älskar mest. Som nu i helgen, jag var ute i skärgården och allt var helt perfekt. Skärgården var så vacker, så bländande vacker att det värkte i mig. Jag ville aldrig lämna. Nu gör det bara ont. Min längtan efter skärgården har väckts. Det hade varit enklare om den fått ligga kvar i väl inpaketerad, gömd och glömd någonstans dit jag inte hittar.

Ge fan i mina svampar

Idag var jag ute i svampskogen. Hittade ett område med mängder av svart trumpetsvamp. Jag stod böjd över klustren och formligen lassade ner svamp i en plastkasse när jag ser en man en bit bort i skogen. Han rör sig sakta närmare och till slut är han inte mer än tre, fyra meter ifrån mig. Mitt inre kokar, vad har han på mitt ställe att göra? Hur har han mage att klampa in på mitt område? Rör han någon av min svampar så ska han få se på fan!

Men något händer - jag stannar upp, tar ett djupt andetag och vänder blicken mot himlen. Reflekterar över mitt eget beteende - hur kan en man i skogen få mig så rasande? Har vi inte allemansrätt? Och med vilken rätt kan jag säga att svamparna är mina? Jag beslut mig för att göra precis tvärt emot mina känslor och säga: Välkommen till mitt svampställe, här finns det massor! Det räcker åt oss båda.

När jag samlat mig inför min ädla inbjudan har han hunnit gå vidare och jag drar en lättnadens suck. Hade han tagit emot min inbjudan hade jag varit så pisst off att plockande inte längre hade varit någon njutning. Att vilja vara god och ädel är en sak, att vara det en helt annan.