En amatörlöpares bekännelse

Jag är redo att bekänna - jag har gjort det. Sprungit hur långt som helst. Det var var i höstas. Priset blev högt.

Alla som haft eller har 15-årig döttrar vet vad jag pratar om när jag säger att det innebär mycket av allt. Kärlek, lycka, sorg, dramatik och konflikter. Det är jobbigt att vara tonåring och emellanåt är det minst lika jobbigt att vara tonårsmamma. En dag för ett tag sen när det var extra arbetsamt att vara tonårsmamma stack jag ut och sprang. Jag fullkomligt kokade av frustration, ilska, vanmakt, sorg - en enda stor soppa av känslor. Och som jag sprang! Jag har aldrig tidigare, inte ens i min ungdoms bästa dagar, sprungit så snabbt effektivt och målmedvetetet. Det kändes som jag kunde ha fortsatt hur länge som helst, som väl var gjorde jag inte det.

En 51-årig relativt otränad person ska inte springa på det sättet. Jag fick så ont mina knän att jag kände mig som en 80-åring. Jag hade svårt att gå i flera månader, trappor var inte att tänka på. På jobbet fick jag åka handikapphiss för att ta mig till skrivare och fikarum.

Men jag gjorde det. Jag sprang långt. Jag fick uppleva känslan av friheten att kunna springa hur långt som helst. Snart är jag där igen. På riktigt. Utan att vara arg och frustrerad. Betydligt mer vältränad.