Jag ska gå över varenda stupkant jag kan hitta

Jag är rädd för väldigt många saker. En av de saker jag är rädd för är att släppa taget. Om allt möjligt. Att släppa taget om en vana, en arbetsplats, en känsla eller en relation. Jag har läst VÄLDIGT många böcker om personlig utveckling och kan en massa teorier om hur man ska bete sig för att må bra. Bland annat hur viktigt det är att trotsa sina rädslor. Och att släppa taget när det är dags.

Men vad hjälper det när man hamnar i skarpt läge? Jag klamrar mig istället krampaktigt fast vid det jag borde lämna. Det är verkligen konstigt.

Men den här gången vågade jag. Jag vågade släppa en relation som jag inte mår bra av. Till en människa som jag högaktat och fortfarande älskar. Som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Men vi pratar inte längre samma språk utan hela tiden förbi varandra. Det blir ständiga missförstånd och sårade känslor, helt enkelt en destruktiv relation.

Jag släppte taget -
och det var inte farligt. Det hände ingenting, ingenting mer än att jag kände en stor lättnad över att få sätta punkt.

Erfarenheten av den här händelsen är att man inte blir lycklig av att äga all världens kunskap om man ändå inte vågar ta det där sista läskiga steget över stupkanten. Nu vet jag - så se upp där ute, nu ska jag gå över stupkanter så det står härliga till!