Förut hatade jag slättlandskap. Hur jag nu kunde göra det? Jag hade aldrig varit på någon slätt. Jag ställde frågan till mig själv när jag vandrade på Östgötaslätten för två år sedan och slogs av hur vackert det var. Någonstans i bakhuvudet hörde jag min pappas röst, "usch vad fult, ett platt och tråkigt landskap utan slut. Fy bubblan".
Numera älskar jag slätter. Undrar hur mycket mer av allt det jag tycker illa om som jag egentligen älskar?
Nu när jag är gammal nog att bestämma själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar