Jag har en tendens till självömkan. Tycker emellanåt att jag blivit för tufft och orättvist behandlat av min omgivning. Kan ana den sura doften av bitterhet bränna i mitt inre.
När jag ömkat mig själv i de giftiga och frätande känslorna en lagom stund ställer jag frågan till mig själv - varför blev det som det blev? Hur perfekt och bra är egentligen jag? Det behövs inte så lång stunds reflektion innan jag inser att livet faktiskt är väldigt generöst mot just mig. Att det kunnat vara betydligt värre.
Så blir det lite lättare att andas och att en stund vara tacksam över att vara just jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Om du bara visste hur lika vi är här du och jag. Men jag ägnar mig mest åt den där självömkan hemma på kammaren och för mig själv. Inte uttalat högt.
SvaraRaderaÄr inne här och läser ikapp och njuter av alla dina formuleringar.
Skrattar gott och funderar över hur många varv runt sjön JAG skulle behöva springa... ;-) (med anledning av ditt "springinlägg" här nedan)
Kram från mig.