Ge fan i mina svampar

Idag var jag ute i svampskogen. Hittade ett område med mängder av svart trumpetsvamp. Jag stod böjd över klustren och formligen lassade ner svamp i en plastkasse när jag ser en man en bit bort i skogen. Han rör sig sakta närmare och till slut är han inte mer än tre, fyra meter ifrån mig. Mitt inre kokar, vad har han på mitt ställe att göra? Hur har han mage att klampa in på mitt område? Rör han någon av min svampar så ska han få se på fan!

Men något händer - jag stannar upp, tar ett djupt andetag och vänder blicken mot himlen. Reflekterar över mitt eget beteende - hur kan en man i skogen få mig så rasande? Har vi inte allemansrätt? Och med vilken rätt kan jag säga att svamparna är mina? Jag beslut mig för att göra precis tvärt emot mina känslor och säga: Välkommen till mitt svampställe, här finns det massor! Det räcker åt oss båda.

När jag samlat mig inför min ädla inbjudan har han hunnit gå vidare och jag drar en lättnadens suck. Hade han tagit emot min inbjudan hade jag varit så pisst off att plockande inte längre hade varit någon njutning. Att vilja vara god och ädel är en sak, att vara det en helt annan.