Igår var jag och lyssnade på Jonas Gardell. Få personer kan säga så mycket på så kort tid som han. Det jag kommer att bära med mig är att även för korta snören behövs.
Jonas berättade en fruktansvärt tragisk episod om någon som tog rätt på saker efter en avliden anhörig. I vindsförrådet hittade denne någon en kartong fylld med snörstumpar. Fint ihoprullade och ihopbundna med en knut. På kartongen stod textat med stora tydliga bokstäver "Snörstumpar, för korta för att användas".
Jonas drog sin historia vidare - som barn hade han ofta kännt som ett för kort snöre som inte räckte eller dög så mycket till. Och vem har inte det? Så känner jag nästan varje dag. Men vad händer om vi rullar ihop oss, ger upp och lägger oss i en låda på vinden. Aboslut ingenting! Och hur kul är det?
Nej, vi ska binda ihop oss med varandra och bli en enda stor lång härva. Inget snöre är för kort för att kunna vara med.
Halleluja Jonas! Du gör livets konstigheter begripliga till och med för mig och hittar så geniala lösningar. Är det någon som har lust, lust att knyta ihop sig med mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hej "Glittra"!
SvaraRaderaVad bra Du skriver! Härligt personliga funderingar från hjärtat. Har läst allt Du skrivit hittills, underbart. ;) Ser fram emot mera.
Gillade inlägget om din sons hänsyn. Du är inte lättmanipulerad, sådana fina egenskaper som sonen visar måste premieras tycker jag. Det är en konst att "ta" folk också! (Mammor är också folk... ;D)
Själv dokumenterar jag bara alla dagar som går, vardag som helgdag. Ganska trist för andra (utom dem som just är med på karusellen) men väldigt kul att ha kvar själv ändå.
Kram på dig!
Tack snälla Britt-Marie! Hur och vad man än skriver så är det ett sätt att "få ihop" och kanalisera sin vardag och sina tankar.
SvaraRaderaJag följer din blogg är helt förstummad av din energi :-). En dag i din vardag och jag skulle vara helt slut. Mitt liv går i ett betydligt lugnare tempo.
Kram!