Tonårsbarn kan vara precis lika ljuvliga som djävliga. Det är helt ok och precis som det ska vara, jag kommer ju ihåg hur jag själv var. Mer djävul än ljuv vill jag minnas. I jämförelse med mig själv är mina tonåringar snarare att definiera som ljuva.
Som när min 18-åring varit ute och festat en vardagkväll. Jag hör redan när han kommer i porten att han nog konsumerat en ganska stor mängd alkohol, vilket han faktiskt gör extremt sällan (vad jag vet vill säga…). Han famlar med nycklar, smäller i porten och rasar in i lägenheten. En försiktig knackning på min dörr innan han öppnar den lite på glänt.
- Bara så du vet mamma så är jag väldigt full. Jag mår skitdåligt och ska kräkas men gör det så tyst jag kan, så att jag inte stör dig. Säg till om jag låter för mycket och du inte kan sova.
Mitt modershjärta svämmar över av kärlek och stolthet över den respekt han visar. Eller är han kanske smartare än jag och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag inte ska blir arg?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Åh min vän! Jag är så glad att du börjat blogga! Nu har jag läst allt här och ser fram mot mera ord och tankar från dig...
SvaraRaderaPå något sätt så blir allt så mycket mer här än bara några rader på Face Book.
Jag blev så glad när jag såg din kommentar på min blogg! :-)
Visste inte att du läst/läser den.. :-)
Kram!
Äh nu skrev jag inte ett dugg om ditt inlägg men jag ler när jag läser om honom och hans sätt att trycka på rätt knappar hos mammahjärtat.
Såklart jag följer din blogg, det har jag gjort länge. I smyg...
SvaraRadera