Våga prata om åsnor

Jag vill bli bättre på att lyfta blicken för att se allt det som jag vanligtvis inte ser i vardagen men som egentligen är meningen med livet. Jag vill bort från träsket med samma tankar som mal och inte leder någonstans än till samma gamla återvändsgränd. Min ambition med den här bloggen är att vidga mina perspektiv och se saker lite bortom mig själv.

Jag bestämde mig igår när jag satt på tunnelbanan på väg hem från jobbet i rusningstrafik. Knökfullt, kompakt tystnad, ångest. Jag sitter inklämd intill en man med stor och bylsig kappa, trycker mig mot väggen. I huvudet snurrar samma gamla t-banetankar som alltid – tänk om det blir stopp i trafiken, tänk om jag får ett ångestanfall, vem ska ta hand om mig, jag kommer att bli tokig. Jag ser nog konstig ut, tittar inte folk på mig? Det börjar sticka i händerna, jag är på väg att börja hyperventilera när mannen intill mig vänder sig mot mig och på bruten engelska säger ”Excuse me, is that animal called rimma in Swedish? In English we call it donkey? Jag tittar på reklamaffischen han pekar mot, det är en ideell organisation som vill att vi ska köpa julklappar som gör nytta. I det här fallet djur till människor i tredje världen. I rubriken har de använt ordet ”rimma”. Texten illustreras med en bild på åsnor. Jag förklarar på min ganska knackliga engelska att jag inte vet vad rimma heter på engelska men att det är en lek med ord och att donkey heter åsna. Oj vad han skrattade. Åt sig själv. Där satt han och trodde att han lärt sig ett nytt svenskt ord och så var det helt fel.

Min ångest var som bortblåst och jag kände en enorm tacksamhet mot alla de människor som vågar bryta tystnaden och inte är rädda för att göra bort sig. Sån vill jag bli!